Själv växte jag upp bland yuccapalmer och porslinshundar på 70/80-talet, när det enda sättet att få se bilderna var att köpa en fotopåse på macken och skicka in rullen till Lofoto. Resultatet? Hälften var suddiga och alla hade röda ögon. Men, jag bläddrar fortfarande ofta i de där fotoalbumen och jag minns allt SÅ tydligt, nästan lite för tydligt (speciellt hur axelvaddarna liksom kanade bakåt och till slut satt på skuldrorna).

Så, hur kommer det vara för våra barn och barnbarn tror vi? Hur ska de kunna följa sin historia och var ska de hitta bilderna? 

Känner ni hur paniken stiger? Nej nej, misströsta inte. Barnen har förmodligen inte flyttat hemifrån än? Jag löser det här åt er! Jag kommer hem till er och tar bilder där alla är med, i en miljö där ni känner er bekväma. Skönt va?

Sen gör jag allt det där som aldrig blir av ni vet: gallrar jag bort de som inte behöver sparas, redigerar (no more mobilefilter), ett webgalleri, OCH, en riktig fysisk fotobok, som kommer att gå i arv i flera generationer framåt. Vilken lättnad va? Kommer ni på något mer jag kan göra åt er så säg bara till.

Så vad behöver ni göra, kan man ju undra? En sak. Fyll i formuläret. Klart! Hörs snart.